Talbok
Min avhandling Den verkliga staden? används som kurslitteratur på några utbildningar runt om i landet, bland annat vid planerarutbildningen vid Blekinge Tekniska Högskola. Det vet jag därför att jag vid några tillfällen fått frågor från studenter som tydligen lagom till jul brukar få i uppgift att plocka sönder och vända ut och in några avhandlingar... Jag antar att det är på grund av att den faktiskt används på detta handgripliga sätt som jag häromdagen fick ett brev från Talboks- och punktskriftsbiblioteket med meddelandet att boken nu producerats som talbok! Tyvärr är det inte Johan Rabeaus eller Stefan Sauk som läser upp den utan en dam som heter Daisy Pipeline Narrator.
Nja, ska man vara noga är väl Daisy ingen dam och rösten som läser är en så kallad talsyntes. Daisy är namnet på en internationell talboksstandard och står för "Digitalt Audiobaserat InformationsSYstem". Jag fick en talboks-CD med posten och jag måste säga att jag tycker lite synd om de stackars studenter som måste lyssna till den syntetiska röstens tolkning av min text...
Det jag för mitt liv inte begripa är hur man ska kunna höra fotnoterna, som ju faktiskt inte är helt oväsentliga i en avhandling. Hänvisningarna i texten till noterna finns med på ett störande sätt, men det de hänvisar till verkar ha tappats bort.... Eller så är det jag som inte förstår hur man ska avlyssna skivan.
Nåja, den som orkar kan nu i alla fall ta del av (det mesta av) Den verkliga staden ljudvägen!
2010
Jag låter den finnas kvar tills vidare men har inte för avsikt att uppdatera den framöver.
Utan direkta kopplingar till yrke och forskarroll bloggar jag vidare här!
FAST-anologin recenserad i GP
Mellan industristaden och transportstaden
Strömsholmen är en intressant plats i Norrköpings innerstad. För min generation är den lilla ön i strömmen kanske mest ett tomrum i stadsbilden. Möjligen har man spelat minigolf här eller varit på någon enstaka tillställning på restaurangen. Minnet av minigolfbanan som fanns en period under 1980-talet och möjligen i början av 90-talet knyter av till en väletablerad bild av Strömsholmen som en nöjes- och rekreationspark.
Denna bild, som traderas i Norrköpings tidningar bland annat, går tillbaka till andra halvan av 1800-talet. Ön är en symbol för det gamla Norrköping, en länk till en drömd 1800-talsidyll. Många har bilden av punschdrickande herrar i plommonstop under det glada 1870-talet på näthinnan när Strömsholmen kommer på tal. Roddbåtar och skridskor är annat som ön associeras med. Föreställningar Strömsholmen som ett centralt offentligt rum för nöje och rekreation har en speciell relation till vattnet i staden som kontrasterar mot ett dominerande förhållningssätt till vattnet som varit rådande i Norrköping: nämligen vattnet som nytta - dels för hamndrift och dels för kraftförsörjning.
Ett annat sätt att uttrycka detta på är att Strömsholmen symboliserar något som trängs mellan två symboler för vad Norrköping är och har varit: Västerut finns (minnet av) industristaden och dess relation till vattnet; vattenkraften. I början av 1980-talet pågick en debatt om kraftverksutbyggnad i strömmen: Holmen ville kulvertera strömmen - tämja vattenmassorna för att optimera energiuttaget. I den nyvakna stadsförnyelsens tidevarv befarades ett hot mot strömmen som en viktig del av stadslivet och stadsupplevelsen. Kompromissen blev tekniska lösningar för att bibehålla upplevelsen av strömmande vatten medan de verkliga vattenmassorna i själva verket dånar genom en tunnel mellan Drags och Refvens Grund.
På andra sidan Strömsholmen, omedelbart på östra sidan om Hamnbron tar en annan Norrköpingsbild vid; arvtagaren till industristaden - transport och logistikstaden, Norrköping som centralt nav och knutpunkt i Sveriges ekonomiska utveckling. Hamnens är en viktig och utrymmeskrävande symbol för transportstaden. Öster om hamnbron är strömmen helt och hållet Norrköpings Hamns. I takt med att hamnen byggts ut och båtarna blivit fler och större har rekreations- och upplevelseanvändingen av vattnet minskat - det är inte så attraktivt, och ur hamnens perspektivt inte alls önskvärt - med småbåtstrafik runt Händelö.
Ur det perspektivet är Strömsholmen en helt annan slags symbol för Norrköping - det välmående Norrköping, trivselstaden. Vare sig det handlar om de dåtida industrimiljöerna, den postindustriella erans återbruk av miljöerna eller hamnverksamhet så står Strömsholmen för en annan relation till Strömmen, kopplat till bilden av "borgerskapets gamla Norrköping". Som sådant trängs det rent fysiskt mellan hamnens utbredning och funktion i öster och industrilandskapets kontors- och turistmiljö i väster.
Strömsholmen symboliserar Norrköpingsbons direktkontakt med vattnet! Trots att Norrköping är en "hamn- och flodstad" så är det dåligt beställt med direkt vattenkontakt. Det intressanta är att i en tid där vattnets betydelse för "attraktiva stadsmiljöer" återupptäckts så uppstår samtidigt en annan konflikt kring Strömsholmen. På vilket sätt gynnas Norrköping bäst - genom att mark med vattenkontakt användas för "attraktivt urbant boende" genom att skapa offentliga miljöer som kommer alla stadsbor till del?
Då frågan uppstod runt sekelskiftet 2000 fanns en stark opinion mot att bygga bostäder på Strömsholmen. Kommunen har inte heller några sådana intentioner idag utan arbetar mot en miljö som knyter an till öns historia, med restaurang och rekreationsmöjligheter. Problemet är bara att det går så sakta...
2002 aviserade kommunen att Strömsholmen ska få nytt liv och bjöd in medborgarna till dialog. Arbetsgrupper bildades och idéer och förslag formulerades. Fyra år senare mötte jag i anslutning till utställningen Norrywood på stadsmuseet människor som kände sig lurade. Varför blev det inga resultat av samtalen om Stömsholmen? Vad vill kommunen egentligen? Strömsholmen är idag en del av projektet Strömmen som ingår som en del i det större projektet Den Goda Staden, men när ser stadens medborgare att något händer?
2007 basunerades det ut i lokalmedia att det skulle hända saker med Strömsholmen inom kort, men det enda som hänt vid utgången av 2008 var att bron bytts ut - på ön var allt sig likt. I vinter har den provisoriska restaurangbyggnaden på Strömsholmen rivits och en del gamla träd har tagits bort. Så visst händer något men just nu, våren 2009, ser ön mer skräpig och öde ut än någonsin...
Detta föranledde Radio Östergötland att göra ett inslag från ön i början av april. En forskare (jag) och två kommuntjänstemän tillkallades för att ge sin syn på saken. Utgångspunkten var bråten som låg kvar efter den rivna restaurangen - nu ser det ju ännu värre ut! Vad gör kommunen egentligen? De stackars tjänstemännen kunde givetvis inte säga annat än det som deras uppdrag medger; att det ser skräpigt ut just nu och att de jobbar vidare på att göra nåt bra av Strömsholmen... Det ska bli en ny restaurang och kanske också en ny bro över till norra stranden för att skapa mer liv och rörelse över ön. Nej, några datum kunde de förstås inte ange. Det planeras och det räknas...
Kommuntjänstemännen grillas av P4-reportern Lana.
Och det är väl just det som är problemet: kommunens kvarnar mal långsamt, förändringar i ekonomi och prioriteringsordningar tillstöter, och det blir omöjligt för de människor som trott sig vara inbjudna till dialog att uppfatta att deras medverkan och inflytande har något som helst värde...
Strömsholmen är en stark symbol för Norrköpings stadsliv och ett högintressant forskningsobjekt då det gäller stadsutvecklingsfrågor!
Resor och makt = Teknik och hobby???
Hur man än anstränger sig så är och förblir transporter en fråga om teknik - även i biblioteksvärlden...
Att sprida "sanningar"
De senaste dagarna har jag funderat en del över hur olika "sanningar" sprids, inte minst i media, och över det ansvar det innebär att ha tillgång till olika spridningskanaler.
Anledningen till att jag funderar över det här just nu är givetvis artikeln i Folkbladet som utgår från mitt kapitel i Resande, planering, makt (plus en intervju som gjordes för ett år sedan). De som läst artikeln i Folkbladet - jo, några är det har jag kunnat konstatera - tror ju antagligen att det bygger på en intervju där jag sitter och säger ungefär de ord som lyfts fram, till exempel att Norrköping och Linköping riskerar att "inte hamna i samma region".
Nu är det ju inte så att det handlar om grova sakfel - då hade jag ringt upp redaktör Nordström och ifrågasatt varför han inte behagade kontakta mig inför publiceringen av artikeln. Istället är det nyanser, betydelseförskjutningar och ordval som läggs i min mun och som bidrar till en tolkning av vad jag säger i min artikel som i princip tycks vara dikterad av mig. Visst är det bra med medial uppmärksamhet, men jag känner mig inte helt bekväm med att en del går omkring och tror att de läst min antologiartikel när de i själva verket läst en artikel av en journalist på Folkbladet som i sin tur läst min artikel...
Jo, i och för sig så är ju de flesta medvetna om hur media skruvar till saker och ting men känslan av att "oj titta det är en intervju med mig i tidningen! Synd att inte jag fick vara med!"... den känslan dröjer sig kvar...
Det mest positiva - vid sidan av att all publicitet är bra publicitet ;) - är nog att jag fått anledning att fundera över ansvaret som vilar på den som har tillgång till media, vilket idag i princip innebär var och en av oss! Själv sprider jag som så många andra mitt tyckande och tänkande i bloggform - dels på den här bloggen och dels i något friare form på en annan blogg som har något fler besökare en den här. Även om det inte är många som läser vad jag skriver så är det här ändå en kanal som når några få för mig kända och okända... (jämfört med många andra välbesökta bloggar är den här bloggen en ödemark men... jo, du läser ju till exempel det här just nu!)
Dessutom leker jag varje vecka mediaforskare i ett regionalt etermedium som når åtminstone en femsiffrig skara. Jag inser att den dolda agendan med den medverkan (om det nu finns en sådan) är att försöka tillföra ett kritiskt perspektiv till hur vi tar emot de medier (tidskrifter) som vi avhandlar i inslaget. Vem vet, kanske kan jag få någon enstaka att inta ett något mer reflexivt förhållningssätt till mediebruset. Oavsett om det är så eller inte så ger det mig i alla fall en känsla av att lite lite ta mitt ansvar som en som har tillgång till några av alla de spridningskanaler vars innehåll väller över oss dagligen...
Recept på samarbete: transport, transport and transport
I onsdags var jag på ett mycket intressant seminarium i Linköping. Titeln var "Regional Development and City Collaboration" och syftet var förstås att utveckla idéerna och praktiken kring Fjärde Storstadsregionen. Seminariet hölls i Östsams regi och inbjuden talare var Iain Docherty från University of Glasgow, tillika ledamot i Transport Scotlands styrelse.
Först trodde jag att det skulle bli den vanliga mixen av å ena sidan sånt som de flesta redan visste och å andra sidan glada tillrop i tillväxtens namn, men där bedrog jag mig.
Dr Docherty hade en hel del att komma med när det gäller att utveckla tänkandet kring syftet och arbetet med samarbetet mellan Norrköping och Linköping. Det fanns mycket i föredraget som jag tror det var väldigt nyttigt för många att höra, även om en hel del säkert också möttes av igenkännande från de närvarande.
Docherty slog fast att det är viktigt att klargöra syftet med samarbetet och att reda ut vilka områden som ska fokuseras. Syftet med regionalt samarbete är enligt Docherty enbart att skapa en gemensam ekonomi ("a single economy"). Det finns anledning, menade Docherty, att reflektera över att det inte är samarbete för samarbetets egen skull och han varnade för en övertro på samarbetet som självständig problemlösande kraft. Samarbetet får inte misstas för homogenisering, påpekade Docherty. Städernas olikheter och specialiteter måste tas till vara som en vital del i det "urbana erbjudande" som samarbetet skapar.
Samtidigt är det viktigt med symboliska projekt som kan manifestera samarbetet såväl externt som internt. Docherty anförde Öresundsbron som en sådan viktig symbol och frågade vad vi har i fjärde storstadsregionen. "High speed railway" kom svaret från spridda håll i publiken. Frågan är ju då om Ostlänken verkligen kan fungera som det samlande projekt som håller samman regionen...
Jo, visst är transporterna a och o. Det blev tydligt när en åhörare ville ha ett recept på framgång - förstås - i tre punkter: "Can you summarize the three single most important assets for making a single economy?" Dochertys svar: "Transport, transport and transport. And a fourth: transport."
Docherty menade att det inte investeras tillräckligt på transportsidan och orsaken är de ekonomiska kalkylerna. Lagen om avtagande avkastning, det vill säga svårigheten att få kortsiktig ekonomisk avkastning på investerade medel, tycks vara giltig då det gäller infrastrukturinvesteringar, sade Docherty, men med undantag för stora verkligt omkastande investeringar som höghastighetståg. Samtidigt påpekade han att vi inte ska inbilla oss att företagen kommer att etablera sig i Linköping enbart på grund av att det finns en snabb länk till Stockholm. Då placerar de sig i Stockholm direkt, menade Docherty, om det ändå är dit transporterna fungerar. Detta uttalande följdes av en talande tystnad som Docherty själv noterade.
Dochertys budskap är tydligt: Gärna en snabbjärnväg, men fokusera mer på transporterna inom regionen!
Det här är ju i linje med vad jag pekat på, bland annat i Resande, planering, makt (även om budskapet nu spridits lätt förvrängt genom Folkbladets försorg). Att Norrköping är skelögt och att fokus legat för mycket på anknytningen till Stockholmsregionen motverkar två viktiga framgångsfaktorer som Docherty pekade ut:
För det första att "identification of common competitors can provide a kick start" - hur ser egentligen förutsättningarna för detta ut om Norrköping fortsätter snegla norrut? Och för det andra det som Docherty påtalade som en svår uppgift - att skapa legitimitet genom att demonstrera vilka värden som samarbetet faktiskt genererar.
Närheten till Stockholm är uppenbarligen ett problem som kanske behöver begrundas mer. Enligt Docherty är de två franska städer som bäst lyckats etablera ett regionalt samarbete de som ligger längst bort från Paris. Jämförbart är kanske Dochertys exempel Yorkshire & Humber, beläget ca 30 mil från London...
Och lika viktigt som att identifiera vilka man konkurrerar med är det att inse att konkurrensen inte upphör i och med samarbetet och att man inte kan låtsas att det finns en enighet på alla plan! Här tror jag att fjärde storstadsregionens företrädare faktiskt har en del att reflektera över från Dochertys inspel.
Lite synd var det att ingen av de tre som skrivit under inbjudan till seminariet var på plats, nämligen Östsams direktör samt Norrköpings respektive Linköpings kommunchefer. Anledningen var att seminariet krockade med en varselsamordningskonferens som många fick prioritera. Hörde i mediarapporteringen från den konferensen att det ska satsas på bland annat infrastrukturprojekt för att skapa arbetstillfällen. Man kan hoppas att det i sin förlängning innebär ökat fokus på utveckling av kollektivtrafiksträckningar inom fjärde storstadsregionen.
[Litt.: Iain Docherty, Stuart Gulliver och Philip Drake (2004) "Exploring the Potential Benefits of City Collaboration", Regional Studies, Volume 38, Issue 4 June 2004 , pages 445 - 456]
Effekterna av Ostlänken
Det rör onekligen på sig kring planeringen för Ostlänken i Norrköping. När nu kommunen i och med Banverkets utredning kommit ett steg närmare ett ställningstagande kring planeringen av resecentrum börjar saker ställas på sin spets; vad måste offras i stadsrummet?
Jag tror att en och annan Norrköpingsbo satte morgonkaffet i vrångstrupen i lördags morse då de såg den braskande rubriken på NT:s förstasida: "Pihlska skolan offras när Ostlänken byggs". Nu är det ju inget nytt att kommunen vill bygga tunnel även om man inte direkt har basunerat ut vad detta rimligen kommer att innebära. De idéskisser som presenterats sedan några år tillbaka måste för många te sig tämligen främmade och ogripbara eftersom de presenterar en så total make-over av stadsrummet kring resecentrum. Att detta innebär att ett och annat försvinner kan man dock föreställa sig om man tänker till.
Mer anmärkningsvärt är att Magnentus som köpte fastigheten 2004 inte säger sig veta om planerna på att riva fastigheten. Och så är det ju givetvis ganska snopet för Alstom som flyttade till Norrköping från Finspång så sent som 2006 och där den renoverade och tillbyggda Pihlska skolan sågs som ett perfekt läge ur kommunikationsynpunkt:
Närheten till tågstationen med flera dagliga avgångar till Västerås och Växjö, en flygplats inom bekvämt räckhåll och större vägar inpå knuten är också tunga argument som talar för Norrköping.
- Men den största fördelen är ändå att det bara är tio meter från Pihlska skolan till busshållplatsen till Finspång. Vi har försökt hitta en plats dit Finspångsborna ska få lätt att pendla till. [NT 2005-04-27]
Verkar rimligt att tänka sig att Alstoms förtroende för Norrköpings kommun får sig en knäck nu...
Å andra sidan är det väl inte nån som vet när Ostlänken byggs - om den nu över huvud taget kommer till stånd. Mytbildningen kring möjligheten och betydelsen av snabba pendlingsmöjligheter har ju tydligt börjat krackelera...
[Pihlska skolan byggdes som flickskola 1902 och är uppkallad efter flickskoleläraren Aurore Pihl som drev skolan under många år och var en känd profil och debattör i Norrköping.]
Mötesplats Staden
Jag sjösätter nu en första version av webbforumet Mötesplats Staden. Eftersom universitetets Popopolybaserade webb är helt omöjlig att jobba med ligger den tills vidare på wordpress.com.
Sajten är en del av CKS satsning på att lyfta frågor om fysisk planering, trasnporter och urban utveckling. Under våren kommer jag att fortsätta diskutera området med CKS medlemskommuner och försöka pejla vilka tankar, idéer och intressen som finns hos medlemskommunerna, stora som små...
Det finns tre... jag vill inte kalla det för problem, men i alla fall utmaningar... för Mötesplats Staden. Den första är just det här med att det ska intressera ALLA CKS fjorton medlemskommuner. Begreppet "stad" måste förstås brett; det här är inte bara en angelägenhet för Norrköping-Linköping. I och för sig är det inget stort problem - alla kommunerna brottas med frågor om fysisk planering på olika sätt och det ska forumet spegla...
Den andra utmaningen är att skapa ett samtal där inte bara kommunernas representanter ingår utan även andra intressenter och aktörer i samhället. Det är en förutsättning för att det ska bli den reflekterande och utvecklande dialog som både kan tillföra kommunerna ny kunskap och samtidigt peka ut väsentliga forskningsbehov inom området.
Inte minst är det viktigt för den tredje utmaningen som också är den största, nämligen att skapa en brygga mellan kultursektorn och stadsbyggnadssfären, mellan "mjuka" och "hårda" frågor. I min forskning har jag ständigt stött på problemet att lokal kulturpolitik och kulturinstanser upplever sig befinna sig ganska långt ifrån fysisk planering och frågor om stadsutveckling. En spirande medvetenhet om nödvändigheten av rivna murar och en utökad dialog, triggad av bland annat koncept som "cultural planning" har svårt att få verkligt genomslag i cementerade kommunala organisatorer och nischat tänkande.
Mötesplats Staden är tänkt att vara en mötesplats för olika perspektiv och tankesfärer så utmaningen är att erbjuda något som är tillräckligt distinkt för att intressera men samtidigt tillräckligt brett för att inte utestänga. Till viss del handlar det här om förpackningen...
Det första i en planerad serie seminarier med start våren 2009 kommer att äga rum i Norrköping på temat platsmarknadsföring. Även om det äger rum i Norrköping hoppas jag att det kommer att intressera kommunföreträdare och andra från hela regionen. Seminariet är ett samarbete mellan universitetet och Norrköpings stadsmuseum och kommer att innehålla både filmvisning och mycket intressanta diskussioner. Det är tänkt att följas av fler seminarier på olika teman och på olika orter i regionen. Mer info kommer på stadsrum.wordpress.com!
Artikel i Folkbladet
Måndag 26 januari hade Folkbladet en helsida baserat på mitt bidrag i FAST-antologin. Det är helt och hållet baserat på kapitlet; journalist Nordström intervjuade mig för nästan ett år sedan och tyckte tydligen inte att han behövde kontakta mig igen inför den här artikeln...
Nåja, det blev ju en rätt bra artikel ändå, även om en del ordvändningar som "hallelujahstämning" och att Norrköping och Linköping "inte hamnar i samma region" får väl skrivas på Nordströms konto, men så är det ju med journalistiskt material.
Frånsett ordvalen står jag för vad som sägs i artikeln även om det hade varit trevligt att få allra minsta lilla hint från Jan Nordström - via mejlen till exempel - om att artikeln existerade...
Boksläpp!
Onsdag 21 januari hade vi boksläpp på VTI. Ett trettiotal personer minglade med tapas och bubbel. Bland andra universitetets rektor, filosofiska fakultetens dekanus och VTI:s GD. Mediabevakning var väl sisådär. Ett inslag på Östergötland Idag i P4 samma eftermiddag och en kort artikel i Corren (av någon anledning lägger de inte ut alla artiklar på webben).
Förståeligt att antologin i sig inte får så stort medialt utrymme - den är ju trots allt ganska spretig, vilket ju är meningen men samtidigt svårt att göra klatschiga nyheter på. Enklare då att plocka ett enstaka antologikapitel och göra något av det. Dessvärre faller nätverket FAST ofta bort i artiklarna...
Rektorn med boken
Resande, planering, makt
Nu är den äntligen utgiven: antologin som forskarnätverket FAST slitit med bra länge nu! Den 8 januari presenterade vi den i en session på Transportforum, i veckan går det ut pressmeddelande och nästa vecka har vi officiellt boksläpp på VTI. Läs mer på förlagets hemsida!
Kåkenhus invigt
Så invigdes då universitetets nya lokaler i kvarteret Kåkenhus. Rent arkitektoniskt har det nybyggda huset varit föremål för blandade känslor under byggtiden. Tanken med att de översta våningarna är vita lär vara att få ner den upplevda höjden på huset men har fått en del kritiker att associera till en finlandsfärja... När man ser huset utifrån ska det alltså inte uppfattas som oproportionerligt högt, men däremot är det många som myser över utsikten uppifrån taket. Räknat i meter över havet lär det nästan konkurrera med rådhustornet och det är klart att den upphöjda positionen på taket förstärker känslan av att universitetets läge mitt i stan, mitt i industrilandskapet, är nåt alldeles speciellt.
Det eviga skjutsandet
Det är i sådana här sammanhang som små frön sås till en bättre kommunikation mellan forskarvärlden och de som arbetar med samhällsplanering "i verkligheten". I konferensens slutdiskussion ställde en lokalpolitiker en fråga som jag tror att det finns anledning för forskarvärlden att plocka upp: "Varför måste föräldrar skjutsa sina barn överallt hela tiden? När började det vara så?" Den här politikern satt i en kollektivtrafiknämnd och hade verkligen funderat på det här.
Och givetvis är det här en fråga för ett forskningsprojekt: hur blev det så här? För inte är det på något sätt självklart att vi måste hålla på och skjutsa runt våra barn i bil i den utsträckning vi gör idag. Samtidigt som det, om man börjar fundera på det, finns en uppsjö av svar som bubblar ur en, inte i egenskap av forskare, utan som skjutsande förälder:
- Därför att bilen har blivit en så etablerad del av vår vardag
- Därför att kollektivtrafiken successivt försämrats utanför tätorterna under det senaste decenniet
- Därför att den allmänna samhällsservicen i någon slags besparingsiver all mer bygger på förutsättningen att människor är mobila. Folktandvården är ett bra exempel - numera måste ungarna, och föräldern, ta ledigt från skolan en halv dag och färdas ett antal mil då folktandvården inte längre finns ute i de mindre tätorterna.
- Därför att vi idag har trafikmiljöer där barn på cykel inte anses kunna vistas före 12 års ålder
- Därför att...
Ja, jag skulle nog kunna räkna upp ännu fler irriterande omständigheter som tvingar mig att köra åtskilliga mil extra varje vecka. Som trött bilistförälder.
Men ur ett forskarperspektiv skulle man kunna gå till botten med hur och om det här egentligen hänger samman. Och kunna komma med förslag på hur man skulle kunna skapa samhällsstrukturer som motverkar det eviga skjutsandet, det eviga bilberoendet... Här finns det definitivt en forskningsfråga! OCH folk som väntar på ett svar!
Ut i verkligheten
Det är intressant - och antagligen behövligt - att det tas fram fördjupade idéer och metoder för den här typen av dialog. Jag kommer att tänka på ett citat från en trafikplanerare apropå planerna för resecentrum i Norrköping runt 2000:
Antagligen hade man, vilket denne planerare också insåg, kunnat förbättra planeringsprocesserna betydligt just genom att ta sig tid att föra en dialog på plats. Men det krävs antagligen en väl formulerad metod för att det ska gå att genomföra, och som dessutom att den är väl förankrad i organisationen.
När det gäller det sistnämnda - förankringen - misstänker jag att det kan finnas en del hinder på vägen. Förmodligen ser inte alla poängen med att lämna kontorsstolen och ritbordet. I synnerhet som det ju faktiskt tar tid. Dessutom finns det djupt rotade föreställningar om planerarens/tjänstemannens roll.
I samband med planeringsprocessen kring Söder Tull i Norrköping som jag skriver om i Den verkliga staden tillämpades faktiskt dialog på plats vid några tillfällen - men först när det började kärva rejält i processen. En del planerare var lite stolta över upptäckten att detta var en väg framåt, men samtidigt uttrycktes en del tankar om att den traditionella manliga planerarrollen utmanades. Till exempel sa en tjänsteman så här på tal om träden vid Söder Tull:
Om jag säger att det här är en otrevlig plats... det är mörkt. Vi [män] kan mäta hur ljust det är med olika mätare, men en kvinnlig representant kan beskriva det med fågelskit i huvudet, och då förstår alla att det måste vi göra nånting åt.
Det här citatet kom inte med i avhandlingen eftersom personen i fråga inte kände sig riktigt bekväm med vad han sagt när han såg det i skrift. Här - taget ur sitt sammanhang - tycker jag däremot att det kan publiceras eftersom det inte kan kopplas till person och dessutom belyser hur vissa tankestrukturer påverkar planeringstänkandet...
